Åh, jag vet, man ska inte tänka så. Men herrejisses, vilken dag....
Allt, precis allt har gått i 110, allt som inte får hända har hänt, och som topp på det var jag tvungen att rusa till kurs på em...dvs en hel del jobb finns att göra akut i morgon....usch.
Jag måste fråga er. Hur skulle ni göra om ni kände att det börjar bli nog? Att man helt enkelt inte orkar längre? (Jag menar INTE självmord, om nu någon trodde det) När det är en plåga att gå upp på morgonen? Jag är rädd för att gå till chefen och säga att jag inte fixar det längre, att jag inte hinner med ens det viktigaste, att det värker i skuldror varje dag, att jag har ont i huvudet nästan varje dag, att min situation inte känns hållbar...att jag inte tycker att det är meningen att jag ska behöva ha det så här...
För jag oroar mig för att han inte kommer att göra ett endaste dugg. Inte ens om jag skulle börja gråta (gud förbjude!!) vilket inte ligger för mig normalt men just nu är jag så TRÖTT! Eller att det ska ligga mig i fatet vid lönesamtal...(jag vet, knäppt kanske men tanken poppar upp...).
Jag har ingen dålig högsta chef. Men ändå....
Jag gillar mitt jobb, det är roligt, men inte när det är som just nu. Jag har slitit i snart ett helt läsår med en klass som har så många problem, en mycket speciell elev (jag trodde aldrig att det skulle tillåtas att en sådan elev får gå i vanlig klass... vad hände med att ALLA ska kunna gå trygga till skolan? Inkluderingstanken är så himla fel, den slår fel åt andra hållet nu!), svaga elever (om man nu får säga så) och får så lite hjälp.
Det är just det. Jag ORKAR snart inte mer. Kan inte göra mitt jobb, känner att jag får göra en massa annat som borde vara andras ansvar (?)...men jag lämnas ensam i det!
Suck.
Ursäkta ett negativt inlägg. Men den här dagen...den här dagen...
Nämen fy vad jobbigt. Finns det ingen personalansvarig på ditt jobb? Går du för länge på det viset kan det gå illa. Ta tag i det nu och skit i om du grinar. De behöver nog se hur dåligt du mår. Kör hårt och lycka till!
SvaraRaderaKram
Tack Hilde...Nej, har ingen personalansvarig, eller ja, det är nog min närmaste chef och han vet jag inte vad han skulle göra om man grät...Vi har haft folk som gått ut på möten för att de velat dölja att de börjar gråta..eller så kan man säga att man mår jättedåligt och är t.ex. uppgiven. "Jaha, då går vi vidare" kan det komma efter det....
RaderaChefen över honom är bättre..men tja, vad är lilla jag värd i sammanhanget för honom...?
Kram och tack för din omtanke!
Vilken hemsk arbetssituation! Ta hand om dig så du inte springer in i den berömda väggen.....Kram
SvaraRaderaTack för omtanken Linda...ja är ärligt rädd för att den där väggen ska hinna upp mig...
RaderaKram.
Kramar. Är där ofta i samma tankar som du. I kväll var en sådan kväll. Ledig från jobbet så ska man ha en trevlig hemmakväll med mys i soffan med familjen. Men inte i vår familj. DÅ haglar istället subba, hora, fitta och tjejerna slåss. Sedan BUP tagit bort em medicinen är kvällarna ett rent he***te här.
SvaraRaderaMycket av deras energi går åt att klara av skolan och hemma brister det totalt.
Idag orkade jag inte mer utan vräkte av mig ord jag bara tänkt innan. Men jag orkar helt enkelt inte med min familj just nu. Det är en väldigt jobbig känsla.
Jag tycker det är fel att leva ett liv där man hela tiden måste väga för och emot. "Om jag gör detta så orkar jag inte göra detta." Vilar hemma för att orka jobba. Tillåta mig vara sämre de dagar som jag är ledig. Vilket ger en ond cirkel.
De i skolans värld gör ett superarbete och jag förstår att det känns tungt. Ser hur "mina" lärare kämpar med mina barn. Hur assistenten skickar sms om kvällarna att hon tyvärr inte kommer till skolan förrän efter rasten för en lärare blivit sjuk så hon måste följa med till badet. ???? Det är inte hennes roll. Hon ska vara hos min dotter.
Nu blev det ett långt och ganska gnälligt inlägg från min sida men..
Det jag ville ha sagt är (vilket är betydligt lättare att säga till någon annan än lyda själv):
Var rädd om dig. Ingen, absolut ingen, vinner på att du brakar ihop totalt.
För att vara en bra mamma/hustru/partner/anställd/osv måste man vara egoistisk ibland. Se till sitt eget. Vårda sig själv.
Skickar en kram och hoppas att du hittar en lösning.
ÅH; Lotta, det var inte min mening att "klanka ned" på de som har barn med särskilda behov (fina ord)..förstår att det absolut inte är lätt!! Jag är bara så in i bäng trött på att behöva ta hand om allt s j ä l v...Om den "värsta" eleven jag har fick en "riktig" assistent, med ansvar, så skulle det ju vara så mycket enklare. Stackars eleven behöver ju så mycket!! Vet ju att det inte alltid är med mening som det blir som det blir där...Kan inte vara så explicit här i bloggen dock.
RaderaDet är så mycket som är sjukt i skolans värld nu, inget får kosta, alla ska nå mål, vi lärare ska göra ALLT utan att få rejält betalt för det..även om betalningen börjar kännas ovidkommande just nu...ingen betalning är ersättning nog för den arbetsbörda som jag, och många andra lärare med mig, har just nu...
Vet att man ska ta hand om sig själv..men det är som sagt lättare sagt en gjort...
Sitter och tittar på annonser nu....Kanske är det bättre på andra sidan staketet..?
Kram.
Oj, tog inte alls dina ord som att du klankade ner. Hoppas verkligen du inte tog mitt inlägg så.
RaderaIngen orkar allt och jag håller fullständigt med dig att något har blivit tokigt i skolan.
Det krävs så mycket. Jag kan bara se till hur det är med mina här. Mentorer/klassföreståndare/assistenter försöker men de kan inte orka allt. Det är inte rätt att lärare ska behöva ta på sig så många roller som de behöver i skolans värld idag.
Ibland måste man våga. Sitter själv i en sits där jag eventuellt inte ens har en arbetsplats vid årskiftet. Ingen vet, ingen vet vad de ska tro.
Jag kommer inte att överleva utan mitt arbete och med alla mina bekymmer så har jag faktiskt det perfekta jobbet just nu.
Men jag har öppnat ögonen för vad jag kanske kan orka. För det finns annat. Som du säger: på andra sidan staketet.
Kram
Lotta, ville bara vara säker på att du inte trodde att jag "glömt bort" att det faktiskt kan vara/är jättetufft med barn med speciella behov, på hemmafronten också.
RaderaVi får väl hålla ögonen öppna för vad som dyker upp på andra sidan staketet..du och jag!