Det pratas mycket om den stackars pappan som begått sitt livs misstag och förlorade sitt barn p.g.a. det. Det hatas. Och visst, min mage vänder sig bara av tanken på det som hände. Jag börjar nästan gråta. Det är så lätt att döma andra. Säga att det måste vara något fundamentalt fel på pappan. Yrka på tortyr och liknande. Och ja, ena halvan av mitt hjärta säger "ja, plåga honom, han måste vara helt knäpp, lämna sitt barn i bilen!" medan den andra halvan av mitt hjärta blöder, lider och gråter, för det stackars barnet. Och familjen. Och för pappan. Tänk er in i hans situation. Fy farao.
Vad är det i vårt samhälle som gör att sådant här händer?! Det är ju faktiskt
inte första gången! Det är något som är fel. I hur vi förväntas leva vår liv som småbarnsföräldrar. Allt ska vara perfekt. Man ska hinna allt och helst ska det se ut som hos Madicken hos en. Det ska renoveras och fixas. Det ska jobbas också. "Underlätta för barnfamiljer på arbetet" Ha! Hur många har det så bra?
På riktigt?
Man ska helst klara av allt själv också för att be om hjälp är bara halvokej. Särskilt dåligt att be om hjälp är om man
inte har ett barn som har kolik t.ex. Det kan ju vara jobbigt ändå! Men nä, helst ska det finnas både intyg och diagnos för att andra ska acceptera att man kanske behöver hjälp, ibland.
Jag glömmer massor. Jag har till och med sökt läkare för att jag bl.a. glömmer så lätt, tycker jag. Läkaren säger
stress. Du måste få bättre balans. Jag är medveten om att jag glömmer. Ändå glömmer jag. Mitt yngsta barn slutar dagis nu till sommaren så tack och lov är den tiden nu snart förbi, när alla är som minst. Precis som Dr Molly sa så är jag medveten om att jag glömmer och är minutiöst noga med var alla barn är t.ex. För att jag VET att jag inte riktigt kan lita på min egen hjärna. Tänk er in i den situationen. Att ni inte kan lita på er själva och ert minne. Att stå på apoteket och få gå därifrån tomhänt för att man för sitt liv inte kan komma på vad det var man skulle ha?
Men så en dag så slog det mig. Jag minns faktiskt en hel del!
Och jag glömmer en massa. För att det helt enkelt
är för många saker som jag förväntas komma ihåg/göra. Det är en omöjlig ekvation. Men det förväntas att vi ska klara av/göra/komma ihåg det. Trots att det helt uppenbart inte är möjligt, för många. Alla de som minns då, som klarar av allt galant? Tror inte en sekund på det. Det finns inga perfekta föräldrar. Det är bara fasaden vi ser.
Den som gör att vi alla tror att det måste gå. "Alla andra" klarar det ju så det måste vara "fel på mig/oss". Och de kommenterar också och säger att "de minsann aldrig skulle kunna göra just så". Och nä, jag tror inte att jag skulle kunna glömma mina barn i bilen. Men gör det att jag har rätt att yrka på tortyr och dylikt om någon annan stackare faktiskt gör(förutsatt att det är just minnesproblem det handlar om och inget annat) det? Det värsta av "straff" är ju redan utdelat...Klart att vi undrar hur ända in i glödheta man kan glömma sitt barn i bilen? Hur kan man göra så? osv. Men att gå från det till att "hata" den som gjort det, är det så vi ska göra?
När livet blir så stressigt, sömnlöst, etc, att vi glömmer de viktigaste vi har i våra liv- är det då fel på oss -eller på den värld vi lever i?
