När man talar om trollen....
Gårdagens tankar gjorde att jag bestämde mig för att försöka prata med min närmaste chef. Det gick inte alls...gissa vad för svar jag fick när jag sa att jag inte orkar längre som det är nu? Att jag behövde prata om situationen. "Jag har inte tid just nu." Bra va?
Dock blev det tvunget med tid.
För det hände. Det som aldrig hänt mig på jobbet förut. Känns nästintill pinsamt.
En jobbig dag tog slut. Massa strul som påverkade mig och skapade oro i klassen. Och när jag kliver ut ur klassrummet för att kopiera nästa veckas läxa så möter jag en förälder. En förälder som beter sig som ingen människa ska göra. Fy fan, säger jag bara. Många fula ord vill hoppa ur nu. Just då var det droppen som fick bägaren att rinna över. Som tur var gick en kollega precis bakom mig och såg att jag faktiskt...ja, bröt ihop...som tur var hann inte föräldern se det (fast hon/han borde kanske ha gjort det ?) Jag grät....annan kollega hämtar chefen. Vi pratar en stund. Fy farao säger jag bara. Den där känslan av misslyckande. Fast det inte är det, egentligen. Sedan har jag bara överlevt resten, gått hem och varit så trött, så trött.
Fast jag sitter sent här nu. Måste-saker...Önskar att jag inte behövde gå till jobbet imorgon. Vill egentligen inte. Känns som om jag skulle kunna sova i veckor.
Varför är jag så öppen om detta här? Vet inte, kanske ångrar jag mig sedan? Men det här är min lilla ventil. Behöver den.
Vad har jag för glädjeämnen då? Jo, en go make som faktiskt lyssnade bra för en gångs skull. Tre goa barn. Jag älskar er! En finfin kappa som är på väg hit. Och ett hus som nog blir fantastiskt fint- när det är färdigt.
Kram!
Ja fast det här är allvarligt faktiskt! Nu vill jag inte skrämmas, men låter du det här gå för långt så är vägen tillbaka så rysligt lång. Och så här får ingen chef bete sig. Har ni inget huvudskyddsombud? Du har rätt att få hjälp! Vet precis hur det känns. Man är så in i döden trött, har gjort allt man kan, mer än man borde...och så kommer det ett ifrågasättande mejl och även om man VET att man gjort allt rätt så tar man åt sig! Och ju tröttare man är desto mer tar man åt sig...
SvaraRaderaKram
(från en annan lärare som sitter uppe kl 01:27 OCH JOBBAR, hur sjukt är inte det???)
Oh vad jag lider med dig, vilken arbetssituation du har! Känner igen mig mycket, har det inte jobbigt på det sättet du har men har också den känslan som du beskriver, att det är en daglig kamp att gå till jobbet. Tycker inte du ska känna att det är pinsamt att du bröt ihop, det är fullt förståeligt!! Hoppas din chef kan förstå allvaret i situationen innan du brakar in i väggen! Ni lärare och andra i skolan gör ett toppenjobb och får kämpa livet ur er för att det inte sätts in tillräckligt med resurser! Förstår inte föräldrar som ger sig på er faktiskt! Stor styrkekram
SvaraRaderaOm inte chefen lyssnar måste du gå till en läkare tycker jag...för att få stöd innan det är "för sent" . Man orkar inte hur mycket som helst till slut rasar det.........kanske en sjukskrivning behövs?
SvaraRaderaHoppas det ordnar sig.
Kram Titti, som har erfarenhet av liknande situation....
Usch, lider med dig. Tycker verkligen inte att du ska ångra dig för du behöver också en ventil. Min är också bloggen. Man behöver få det ur sig.
SvaraRaderaTycker det var en dålig förälder som betedde sig illa. Även lärare är människor. :D
Känner också igen din känsla av misslyckande. Men är det ett misslyckande att kämpa, kämpa och sedan inte orka kämpa mer.
Hjälpen skulle komma långt innan. Det är svårt att se problemen om de aldrig kommer upp till ytan. Du gjorde vad du kunde och bad om hjälp och fick ingen.
Tror det var tur att du "bröt ihop" så att de såg. Synd bara att föräldern inte gjorde det för den personen skulle nog behöva det.
Hoppas det känns bättre idag och din arbetsplats fått en tankeställare. Att din chef försöker ta tag i problemet innan det blir värre. För om du inte längre orkar så står de där med skägget i brevlådan.
Hoppas du kan fylla på med positiva saker och orkar.
Kramar.
Det verkar som att du har väldigt mycket omkring dig och jag får känslan av att du är en person som inte lämnar ifrån dig något halvdant arbete. Det är inte konstigt om det känns som att du bara vill sova, du kan inte ta hand om allt och alla. Hoppas att du får din chef att förstå din arbetsbörda. Du borde nog också vila upp dig och släppa jobbet ett tag. Tur att du har en härlig familj som stöttar dig.
SvaraRaderaKram!
Åh, jag blir galen av att läsa detta! Jag vet ju precis hur du har det! Det ligger bara en termin bort...
SvaraRaderaFörebyggande sjukskrivning är inte så dumt som man först kan tro! För du behöver komma ur detta! Jag skulle råda dig att prata med en läkare om det.
STOOOOOR KRAM
Tack allihopa för er omtanke! Jag börjar nästan gråta..! För jag är uppenbarligen väldigt känslig just nu.
SvaraRaderaPratade mer med min chef idag, ett ganska sådär samtal tycker jag. Gick därifrån med en känsla av att han ända "kritiserade" vissa saker.
Massa möten ska det bli, med kollega och med flera andra, för att se vad vi kan göra. Vet inte hur det är tänkt att jag ska orka med de mötena- som då tar ÄNNU mer tid ifrån min planeringstid....så hinner jag ÄNNU mindre.
Suck.
Men jag är så glad att ni finns. TACK!
Och ni som har erfarenhet av sådant här, ni får gärna berätta, om ni vill. Om ni inte vill här så kanske ni kan maila mig? Skriv i så fall er mailadress, så hör jag av mig, publicerar inte er adress här.
KRAM!