Superstar

Ja, precis som fina Linda kommenterade så har jag får beskåda halvnaken Ola Salo. Skinnbyxorna sitter rätt lågt alltså....Och det är välgjort det där piskandet...ser mycket obehagligt ut... Här är en reklamsnutt från Tuben...

Nä, skämt åtsido, kanonbra föreställning. Tiden bara rann iväg. När huvudnumret/låten sjöngs så reste sig vartenda hår på kroppen...! Maken var tyst hela tiden: berättade efteråt att han haft en klump i halsen i en och halv timme... Han undrade om det berodde på att han blivit äldre? (och därmed då mesigare/känsligare...?) Självklart sa jag, han kan gott få känna sig lite gammal, haha! ;-). Hade lätt kunnat se den en gång till direkt efteråt.


Efter föreställningen (vi såg den eftermiddagsföreställningen)så var vi dödshungriga och ilade snabbt till det bokade bordet på Hosteria Tre Santi på Blekingegatan. Snabbt gick vi också eftersom det var iskallt ute...Väl på plats njöt vi av god mat och gott vin. (och varm och skön lokal!) Vi kan absolut tänka oss att återkomma dit igen.

Ja, så är det måndag igen. Och inte kände jag mig som någon Superstar i morse iallafall. Snark. Idag har mina tankar befunnit sig på många plan. Dels funderat över hur underbart mycket nytta man kan göra när man har halvklass. Och vad mycket man skulle kunna åstadkomma om man inte behövde springa på en massa kringtjafs. Jo, jag gillar kultur, det är inte det. Men när det alltid är något som ska bryta schemat så är det ju inte så underligt att barnen inte hinner med att lära sig allt? Särskilt när man måste förklara sig offentligt varför man inte vill  gå på ev. evenemang...Vill inte gå in på detaljer här, men jag pratar inte om museibesök och sådant, utan annat.  Och hur det är så självklart att jag ska planera lektioner som jag inte har, som andra har, bara för att det är min klass. Detta trots att jag inte jobbar den tiden. Intressant....

Bilden är kanske att jobbet är piss. Nej, det är inte så, men det är så lätt att allt blir lite grann negativt när det blir tufft. När tiden inte räcker till och det är människor inblandade. När själen gråter för att de som behöver hjälp inte får det i tillräcklig utsträckning och  att jag själv inte räcker till!När ilskan stiger över de onödiga uppgifter man behöver ägna tid åt...och påbud uppifrån från oinsatta.

Nej, nu lämnar vi det deprimerande ämnet och tänker på annat...

Kram!