VAB, tröstshopping och ett beslut.

Är inte i toppform just nu som ni alldeles säkert märkt.

Men fördelen med att tänka mycket är väl att man förhoppningsvis kommer fram till beslut? Jag har iallafall beslutat mig för att hoppa av kursen. Jag vill ha kvar den smula tid jag har för min familj och för mig själv. Hellre lägger jag en del av den på att försöka komma igång med träning, än att gå under....

Återkom till jobbet efter kursdagen och kände så tydligt: "det är här jag vill vara": i verkligheten. Innebär det att jag inte får undervisa i no och so 2015, so be it. Kanske kan jag lösa det senare också. Måste inte ske NU.

Jag är ingen som "ger upp" och det är det som är det psykiskt jobbiga. Att känna mig tillfreds med att det inte är ett misslyckande att inte plugga just nu.

Är hemma med sonen idag, han blev sjuk i fredags och hans kommentar öppnade mina ögon (även om jag tagit beslutet att hoppa av redan innan). Min man var bortrest så det var ju bara jag som kunde ta vab:en.  Hans kommentar "Pappa borde varit hemma så du inte skulle behöva ställa in dina samtal". Älskade hjärtegryn! Hur svarade jag? "Du är 1000 gånger viktigare än mina samtal! " Idag missar jag också samtal. Visst 17 är det jobbigt att boka om, men mina barn måste få lov att känna att de är viktigare än mitt jobb!!

Det hindrar inte att jag känner mig stressad av att allt inte kommer att göras som det ska i klassen. Men- jag kan ju inte göra något åt det...

Tröstshopping- ja, det kan man nog kalla det! :-) Ett par Please-jeans är på väg hit, igen. (provade ett par i somras, vi var inte överens, men nu ska jag testa igen), en Beck Söndergaard-scarf på rea och en  OM Asskicker dress. Gillar namnet där. Hihi.

Hoppas att den är skönt orange irl också.

Kram!