Jäkla Jante!

Fasen, blir så trött på mig själv ibland.

Att det ska vara så svårt att "framhäva sig själv". Att faktiskt anse att man är bra. Riktigt bra på något.

Och att man förmodligen är ännu sämre på att säga det bara för att man är kvinna.

Grrr.

"Inte ska väl jag".
"Nää, jag är inte så speciell. Vi är väl alla duktiga!"
"Tänk om alla skulle "komma på mig" (att man inte är så bra som de tror)".
" Inte kan jag söka den tjänsten, jag är väl inte så himla bra på just det där".
 "Nä, det är nog ingen mening, X är ju så himla duktig, så jag har nog ingen chans".

Att man dömer ut sig själv innan man (jag) ens försökt! För den där lilla rösten som viskar dumma saker!

Framöver ska jag verkligen försöka att dissa Jante.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag gillar att uppmärksammas. Jag gillar att få veta när man gjort något bra. Eller få höra att man är duktig. Men vem gör INTE det?

Jag blir arg- riktigt arg- när jag hör folk/chefer säga att xx har stort bekräftelsebehov. Som om det vore något negativt. ALLA människor behöver väl höra vad de gör bra? Att vilja höra de då och då (och inte bara en gång om året på medarbetarsamtal) - är det att ha "stort" bekräftelsebehov?! Tydligen i Jante-Sverige.

Nä, fram för beröm och att det är okej att tycka att man är bra på saker. Och att det inte behöver betyda att man behöver vara expert på det för det. Man kan vara duktig på saker utan att vara expert! Och sluta med "snacket-bakom-ryggen" om nu någon är bra på att tycka att den är duktig.

Heja alla!

Kram!