söndag 21 november 2010

Funderar på OM fascinationen

Jag har funderat länge på detta, men det har varit svårt att formulera tankarna. Jag gör ett försök idag, med en del av dem.

Hur kommer det sig att trots att man redan har kläder så det borde räcka, man gillar dem allihopa och vill egentligen inte göra sig av med en endaste en, att man ändå, så fort OM släpper något nytt, nästan känner (som jag sett andra skriva i sina bloggar också) "vad ska jag ha av det här nu?" Är inte detta lite konstigt? En sorts beroende? Jag menar t.ex. att jag själv inte behöver någon mer velourklänning. Överhuvudtaget. Eller en wrap heller för den delen. Egentligen. Men ändå så funderar vi/man över "vad man ska välja från kollektionen". Varför gör vi detta? För att vi är samlare och absolut vill ha ett plagg från varje kollektion? Av någon annan anledning? För vi älskar vackra kläder?

Naturligtvis finns det ju flera som inte har flera velourklänningar, etc och kanske känner ett riktigt behov av ett plagg. Men ibland får jag ändå känslan av att merparten av oss på något vis inte kan låta bli. Något måste det få bli, liksom. För OM´s kläder är ju så läckra.

Om nu någon sitter och hetsar upp sig så glöm inte att skribenten själv också gillar OM. Detta är inget påhopp på någon utan funderingar i största allmänhet. För ett antal år sedan skulle jag överhuvudtaget inte köpt ett plagg från OM, hur vackert jag än tyckte det  var. Jag tyckte det var för dyrt helt enkelt. Så vad var det som hände egentligen? Hur kan man gå från detta till mollyälskare? 

Naturligtvis spelar tillgängligheten en viss roll. Att det finns fler webbutiker nu. Att man läser mollybloggar och ser hur vackra vissa plagg är live. Att man surfar in på OM´s hemsida och kollar in kollektionerna. Men varför surfar man in på OM´s hemsida så fort släppet är gjort? Nyfikenhet, ja. Men det mynnar ändå ofta ut i tankar "vad ska man nu ha från denna kollektion".  Måste man ha något? Jag  tror inte att någon i mollyvärlden skulle döma någon som inte köpte något från varje kollektionsdel.  Att bloggarna finns hetsar naturligtvis. Eller jag kanske ska säga "påverkar". Tror ingen vill hetsa andra till köp.

Jag älskar mina OM plagg. De gör att jag mår bra. Inte enbart plaggen i sig naturligtvis. Men att jag varje morgon känner att jag inte behöver stå och känna att jag "inte har något att ha på mig" är högst värdefullt. Att man känner att det här är just jag. Den här mixen jag kan göra med dessa kläder gör att jag känner mig "hemma". Har aldrig känt mig så "jag" som jag gör just nu. Och då menar jag inte att det enbart är så när jag har OM på mig. Har ju även andra plagg som ger mig samma känsla, från andra märken. Men det är ändå så uppenbart att det är OM-plaggen som står för den största delen av de plagg som jag mår riktigt bra i. 

Eftersom jag anar att någon direkt kommer att tänka att "vadå, plagg gör väl ingen människa" eller att "vad ytligt" osv osv. så vill jag direkt säga att naturligtvis så kommer mitt självförtroende etc inte från mina plagg etc etc. Ingen människa är värd mindre för att de inte har OM-plagg osv osv. Ni förstår vad jag menar.

Men vad är det som ger denna fascination? Som ibland går helt överstyr? För hur sunt är det att handla kläder för dessa summor, i längden?  Jag vet att vi säljer av, att vi kanske väljer bort annat m.m. Men jag fascineras ändå av själva fascinationen....

Hur tänker ni? För jag kan inte tro att det bara är jag som har dessa tankar ibland?  

9 kommentarer:

  1. Bra skrivet!! Du satte ord på mina tankar! Precis som du skriver här ovan har jag funderat många gånger. Jag har blivit helt OM-tokig på ett år endast och garderoben svämmar över av vackra plagg från både OM och andra fina märken jag upptäckt längs vägen och nej jag behöver inte köpa nytt, men hos mig tror jag det har skapats ett visst beroende, kläderna är ju så vackra och precis som du så känner jag mig verkligen som "jag" i dem, som om jag äntligen hittat hem och hittat min egna stil. Jag försöker också sälja av en del trots att det nästan gör lite ont i mig... Men för att ha råd med nytt måste man ju sälja också tyvärr. Jag har också svårt att försvara inför mig själv ibland att jag köper så dyra kläder, men jag gör ju ett val och väljer bort annat. Sen märker jag ju att min prisuppfattning blivit lite "sned" iom att jag nu kan tycka att allt under tusenlappen är billigt... Jag som för bara ett år sen knappt kunde tänka mig att lägga så mycket ens på en jacka eller klänning...Visst blir man påverkad av bloggar där man ser hur fina kläderna är IRL. Men jag försöker se det som inspiration och lägga band på mig själv och inte klicka hem nåt med en gång :) Tack för ett bra och tänkvärt inlägg! Kram

    SvaraRadera
  2. Jag undrar om det inte är precis samma saker som driver vilken samlare som helst. Det spelar egentligen ingen roll vad man samlar, men det är nog lite ovanligare med kläder eller ett specifikt klädmärke kanske.

    Så jag tror att man hittar motsvarande värld och kanske bloggar bland frimärkssamlare, bilsamlare, vad som helst-samlare.

    Kram från V

    SvaraRadera
  3. Så sant och jag tänker mycket på det själv. Jag tror att det är en mix av en massa faktorer.

    Ska jag prata för mig själv är det en blandning av att jag känner mig "hemma" i OM (precis som du skriver), tycker att det är små konstverk snarare än bara kläder, och att jag är fullt medveten om att jag "hetsas" av bloggar o dyl. Det är nog det jag är minst stolt över att erkänna (men tyder väl på en viss självkännedom...).

    Jag tycker också, med förnuftet, att det är totalt vansinnigt att lägga så mycket pengar på kläder. Egentligen. Förnuftet vet ju också att lyckan över ett nyinköpt plagg försvinner när suget efter nästa kommer...(i alla fall för mig). Så varför kan man ju undra..? Det bor nog en mix av estet, shopoholic och "unnande" i oss, som är nyttigt att fundera över ibland. Reflektera. Men framförallt inte låta ta över allt sans och vett.

    Jag läser en blogg ibland, där jag får en sån där aning om att köpsuget har tagit över totalt. Där krediter och shopping dansar polka utan eftertanke. Jag har förstås inte en aning om hur det egentligen är, men jag känner en slags sorg varje gång jag läser, en besk smak av tomrum...Däremot skulle jag aldrig angripa en vuxen människas val, eller ifrågasätta i det fallet. Fast (lite) nyfiken är jag. Det är inte en hyenas snikna nyfikenhet, utan bara en undran över hur tankarna far, precis det du egentligen undrar i inlägget.

    Herregud vilket långt (och svamligt) inlägg.

    SvaraRadera
  4. Visst är detta intressant? För visst håller jag med dig Viola att det är ju en sorts samlande. Fast bättre då en frimärken? (Det går ju iaf att använda kläderna...) Ett annat vanligt samlande är ju teknikprylar -och det får sällan samma uppmärksamhet som att samla kläder eller udda saker. Jag tycker dock att det är så fascinerande att man/vi/jag så snabbt ändrar inställning till t.ex. vad som är dyrt, vad saker är värda m.m.

    Jag vet faktiskt inte själv om jag kan säga att jag är en samlare....och om jag inte är det, vad är jag då....? Bindgalen?

    SvaraRadera
  5. Intressanta tankegångar! Diskuterade detta med min tatuerare en gång (sitter man några timmar hinnar man avhandla mycket!) Han samlar själv på prylar från 2:a världskriget och vi kom fram till att det är ju ingen större skillnad på oss. Folk samlar på olika grejor, har olika intressen man väljer att lägga sina pengar på osv. Sen håller jag med Mollymatronan, för mig är OM-plaggen som små konstverk, jag känner mig så fin i dom och mår bra av att bära dom helr enkelt:) Kram

    SvaraRadera
  6. Vilket kanonbra inlägg. Du har satt ord på precis allt jag tänker när det gäller mitt beroende eller samlande som Viola skriver. Det mest skrämmande tycker jag är den eviga spaningen efter nya plagg. Jag är egentligen nöjd med min garderob, och behöver nog inget mer i klädsväg men ändå letar jag runt.

    Jag känner mig fin och välklädd alla dagar jag har på mig Odd Molly kläder. Det är verkligen jag. Före jag hittade OM köpte jag inte billiga kläder då heller, men jag fascineras mer av OM än något märke tidigare.

    Jisses vad svamligt det blev. Ha en fin kväll!
    Kram

    SvaraRadera
  7. Jag älskar kläder och samlar egentligen inte på något utom pussar från mina barn. Jag gillar OM och en del plagg har jag kvar en lång tid, andra säljer jag rätt omgående. Men för mig är Mollysar vackra välgjorda plagg som oftast är figursmickrande med personliga detaljer. Jag får ibland försöka lyfta blicken och stoppa köplusten för att inte behöva göra avkall från annat i livet. Tack för en intressant frågeställning som jag kommer grunna på ett litet slag till.
    Kram!

    SvaraRadera
  8. Jag tycker också detta är intressant, som "utomstående" läsare. Men just därför jag är anonym så får jag på näsan när jag uttrycker samma sak som du :)
    Är nog en mängd faktorer till att man "måste" köpa från varje kollektion, men en är nog att den här lyckan man känner när man köper kläder inte håller så länge, så då får man ju köpa nytt om och om igen. Och jag tror absolut de olika bloggarna lockar till extra köp som man inte skulle ha gjort annars.

    SvaraRadera
  9. Visst lockar de olika bloggarna till köp, däremot tror jag ingen MEDVETET hetsar ANDRA till köp. Men extra köp, ja, det tror jag också.

    Det är ju trist om man som anonym inte kan uttrycka åsikter. Det tycker ju jag att man ska kunna göra. Det det ofta handlar om är nog att många gånger så framförs det mer som kritik eller väldigt aggressivt, och ofta rent personligt på bloggaren, och då reagerar människan alltid med försvar eller anfall....Det handlar också om att stå för det man säger. Jag kan ju i detta fall inte "gömma mig bakom något" eftersom jag skriver i min egen blogg. Jag förstår att man kan vilja vara anonym. Däremot förstår jag inte de som säger elaka saker, oavsett om de är anonyma eller ej, men det är ju lättare att ta en diskussion med någon som ändå har ett "namn". Påhopp etc tycker jag aldrig är okej. Tyvärr görs många påhopp just av anonyma personer så det är nog därför som det lätt blir fel när en anonym kommenterar numera.

    Det är ju alltid bättre att signera med ett namn. Ser trevligare ut också. Innan jag började blogga så skrev jag under med ett smeknamn.

    Det är nog också så att det är så lätt att uttrycka åsikter och kanske ta i lite väl när man skriver anonymt. "Ingen" behöver liksom ta ansvar för det som sägs. Många bloggare blir personligen påhoppade av just anonyma och det är ju heller inte acceptabelt.

    Sedan är det ju det som många har sagt, gillar man inte en blogg, så varför läser man den?? Nu menar jag inte att detta gäller dig, utan detta var mer en tanke rent allmänt. Jag läser inte alla Molly-bloggar just därför att vi alla är olika, vissa bloggare känns det mer intressant att följa, vissa inte.

    Virrig kommentar men du förstår säkert huvudmeningen.

    SvaraRadera