Ja, morgonen kom. Kändes mycket motigt att gå upp...Ångrade mig nästan när jag satt i bilen...men hade det hjälpt att stanna hemma?
Samtalet med närmsta chef ,innan jag skulle till min "psykolog" som jag träffat ett tag nu, kändes inte helt bra. Kändes mer som om jag fick kritik för saker, än att det var förståelse och hjälp. Hm. Ska jag prata med rektor istället? Eller ska jag rakt av säga att vissa saker som x sa kändes som förtäckt kritik- var det menat som så?
Vad kan man förvänta sig när sådant här händer?! Är helt lost på området.
Hos min psykolog (låter som om jag är ett psykfall- men den här människan började jag träffa före jul eftersom min man krävde att jag skulle göra något åt hur jag hade det...tur det!) pratade jag om vad som hänt. Samtidigt ställde jag frågan- vad krävs för att man ska bli sjukskriven egentligen? Hon svarar: att du säger stopp, att du inte orkar mer! Men om jag inte kan säga det? Om jag inte är en sådan person? Att det känns som fusk att bli sjukskriven- som om man inte klarar av sitt jobb? Om det krävs att jag själv ska BE en läkare om att bli sjukskriven...ja, då kommer jag att dö innan. Någonstans så tror jag att någon måste säga till MIG att det är dags...sjukt kanske? Eller normalt?
Usch, hela den här dagen känns hemsk. Mår inte bra helt enkelt. Ont överallt och känns som om jag ska börja böla hela tiden. Och trött. Fryser.
Ska gå en bloggenad nu, för det brukar göra gott. Ska ta och krypa ihop i soffan med maken ikväll, bara vara. Fika med barnen nu. Hålla ihop mig tills iaf barnen gått och lagt sig..
Har ni orkat hit ska ni ha medalj.
Kram.
Förståndig man du har. Ibland behövs en utomstående som inte kritiserar eller kommer med moralpredikningar. Någon som bara lyssnar och genom frågor får en att fundera. Jag gick hos en terapeut genom jobbet för att bara prata. Jag har en ganska tuff sits u livet jag lever. Det var skönt men oj så jobbigt. Bara få kräka.
SvaraRaderaJag känner igen mig själv i det när du skriver att någon annan måste säga stopp. Hur jobbigt det än är kan jag inte förmå mig säga till dr att jag inte orkar mer. Jag får dåligt samvete när jag tänker på dem jag lämnar i sticket. Men trots alla mina egna krämpor och med min kaosfamilj har jag på 12 år varit sjukskriven i tre veckor.
Varför dåligt samvete? Vem mår bra av att du brakar ihop totalt och kanske aldrig kommer tillbaka?
Så lätt att skriva här till dig men oerhört svårt att tillämpa själv.
Kram
Bra att du tog dig dit! Har en kollega som gick in i väggen och aldrig kom tillbaka. Hon brukar säga att det värsta hon gjorde var den dagen hon bara inte orkade mer och gick hem. Därmed inte sagt att man ska vara kvar och bara acceptera situationen, hon menade nog mer att hon skulle behållit en fot på arbetsplatsen. Numera jobbar hon med något helt annat och det har blivit bra till slut, men vill man inte byta karriär utan bli kvar måste ju situationen på jobbet förändras.
SvaraRaderaNågon måste visa dig på allt bra du gör också. Hemskt om chefen inte fattar det! Förtäckt kritik finns det ingen plats för i det här läget!
Hoppas du får en vilsam helg!
Kram
Styrkekramar till dig
SvaraRaderaelisabeth
Ahhh, det kryper i mig att läsa detta! Varför ska lärare ha det så här? Jag vet ju precis vad du går igenom, mitt ligger bara en termin bort...
SvaraRaderaMen du ska inte ha det så här! Förebyggande sjukskrivning med terapi är inte så dumt som det låter. För din egen skull hoppas jag du pratar med en läkare som kan hjälpa dig med detta.
STOOOR KRAM
Jag försökte kommentera hos dig igår men lyckades inte.
SvaraRaderaIngenting är viktigare än hälsan, ingenting!!! Det lärde jag mig den hårda vägen och visst glömmer jag bort det ibland men genom att långsamt tillämpa gränssättning så blev mitt liv lättare. Att sätta upp en liten gräns, en i taget. Kanske kan du behöva sjukskrivning en kort period för att komma igen? Kanske en sjukskrivning under längre tid men på 25 eller 5o%? Det finns flera sätt, men du och din familj kommer i första hand. Jag lärde mig att ta hand om mig själv för mina barns skull innan jag också kunde se att det var för min egen skull. Ingen tackar mig om 50 år för att jag jobbade trots utmattning, däremot kommer min man och mina barn minnas att jag mådde bra under deras uppväxt. Jag vill inte verka hård eller pusha dig på något sätt, kanske bara genom att andra berättar så får du ett hum om vad du skulle må bäst av?
Stor stor kram!!!
Stort TACK till alla er som orkar kommentera här. Ni anar inte hur mýcket det faktiskt betyder!
SvaraRaderaDet är svårt att beskriva hur man mår..jag är gärna sådan att jag sätter upp en fasad, en front, som döljer om jag inte mår bra. Man "är bara om man är bäst" är något som följt mig sedan jag varit liten. Samma sak för min bror som jag pratade med igår.
Jag har en läkartid snart, ska nog ta och utnyttja den.
Sov som en stock till 10 (!) idag och kan inte öka tempot lustigt nog...? för då bränner det till här och var...?
Känner att jag faktiskt nu (typiskt) är rätt arg på min närmaste chef. Det handlar inte om halvgrupper och färre barn i klassrummet irl och sådant. Det handlar om det totala ansvaret för alla dessa barn med sådana stora problem. Och att de tillsammans inte kan skapa arbetsro. Vi har pratat och jobbat med det mycket, det är inte det, utan något annat..Ingen "extra person" kan fixa det, det enda som skulle hjälpa är ju en extra pedagog, en person som kunde ta över allt skrivande av åp och eht-anmälningar för ett tag. Någon som kan avlasta, så jag har en chans att komma igen...Dessutom är det strukturella problem. Att ALDRIG veta om det kommer att finnas hjälp på plats för den specielle vissa dagar är påfrestande...att själv behöva jaga svaren.
Funderar på om jag ska prata med min chef igen, innan han drar in närmsta kollegor och dyl, om att jag känner att det nog inte handlar om MIG, utan om saker runt omkring! Min kära bror sa att "sätt ned foten, det är inte dig det är fel på, det är arbetsbördan". Så sant sagt, men hur säger man det så det inte blir knas...hm.
Nu ska jag göra ingenting ett tag.
KRAM!