Nervöst

Ja, så är det just nu. Fullständigt löjligt också. Jag ska till läkaren, visserligen ska jag träffa en ny, eftersom min ordinarie är föräldraledig, men ändå.

Jag sitter här och försöker förbereda mig. Gillar kontroll (vem kunde inte gissa det...?) och har för att hjälpa mitt svikande minne, försökt göra en lista. Kan dock tänka mig att läkare inte gillar att man kommer med en lista på saker...tyvärr är inte allt heller relaterat till min stress..men visst måste man väl ändå få passa på om man har problem med något annat? (T.ex. så hör jag extremt dåligt på ena örat och det börjar bli väldigt jobbigt -stör både socialt och i arbetet). Sedan undrar jag om det helt enkelt är mitt försvar det här: att göra en lista. För jag kommer inte kunna beskriva hur jag mår, jag kan helt enkelt inte, jag kommer att försöka, men som jag sagt, någonting i mig vill liksom inte blotta sig eller erkänna sig "fel".  Här går det bra, men här är jag skyddad av anonymitetens hinna....

Jag skriver och suddar, skriver och suddar. Och blir nervös. Känner att pulsen går upp, blodtrycket likaså (har lärt mig hur det känns nu...). Hur ska jag få henne att göra det jag känner att jag vill? Kan man tvinga sin läkare att "hjälpa" en på det sätt man själv önskar? Känner att min ordinarie läkare inte tycker att han kan göra mer saker, fast han inte gjort mer än gett "små råd", skickat mig till psykolog (inte kbt) och gett mig magmedicin så jag kan äta utan att få alltför ont i magen. Blodtryck har han tagit EN gång, på min uppmaning. Mina undringar kring hjärtat har han bara svept bort med att "jag är inte så gammal"....

Så nervöst på två sätt: både att våga säga saker om mig själv till en fullständig främling och samtidigt försöka övertyga denne om att jag behöver vissa saker. Blä.