Tankar en kväll i juni.

Ibland får jag så många tankar.

Ska jag sluta blogga? Ska jag skapa en ny blogg istället? Varför gör jag si? Så? Varför....osv.

Ibland blir jag arg på mig själv för att man påverkas av saker man inte vill. Ibland blir jag trött på mig själv helt enkelt. Ibland känns det bara som om alla inlägg är tråkiga eller negativa. Ibland blir jag trött på att jag inte har några bilder, men det blir bara så liksom.

Oftast kommer jag tillbaka till bloggandet. Verkar behöva ösa ur mig om ditt och datt. Men har med tiden blivit så nedrans dåligt på att kommentera och sånt. Vet ju att det är så man gör. Varför ska andra annars kommentera hos en? Om man aldrig "visar sig" hos andra? Inte så att jag kräver in kommentarer eller delar ut dem hos andra för att de ska läsa hos mig. Inte så. Tror ni vet vad jag menar.

Ibland undrar jag om all den tid man ändå lägger på en blogg skulle kunna användas till så många bättre saker? Samtidigt så är en blogg en sorts ventil från allt. Frågan är dock om det blir en ventil eller en broms ibland? Istället för att ta tag i saker så fastnar man i annat liksom.

Återigen sitter jag alltså här och är trist i ett inlägg. Sådär bara.Fastän det  inte är så jag vill att det ska vara.

Istället vill jag berätta om fågelparet som byggt bo precis utanför mitt fönster, så jag har första parkett på fågelungarnas första försök i nya världen. Om billiga härliga svenska jordgubbar jag mumsat. Att grönskan utanför mitt fönster nästan tar andan ur en. Att jag spelat Pionjär och Labyrint med barnen. Att vi bakat jordgubbspaj och varit i "stan" här. Att sonen valt ett tyg till sina nya gardiner: vita med björkstammar. Att jag såg små små kantareller innan regnet kom.


Känner mig tvär och lätt att bli sur. Känner mig orolig och ibland lite rädd. Känner inte igen mig själv. Usch. Och fast jag vill så rätt så blir det ändå så lätt  fel. Ibland känns det så viktigt att göra rätt, på alla sätt, ibland så oviktigt. Ibland vill jag himla mycket att alla andra ska ha det bra så att jag glömmer mig själv. Andra dagar så är det bara jag, och det gillar jag inte heller.

Många saker jag vill göra, ändå så fastnar de så ofta i tanken. Vill dem allihopa men det går inte. Larvigast av allt är jag blir ledsen eller sur på mig själv, men det ser ingen annan, för jag gömmer det så väl.

Jag är kryptisk jag vet. Och kanske är det då ingen som vill läsa detta en kväll i juni. Men nu skriver jag bara rakt ut utan eftertanke. Bara får ur mig. Kanske är det bra. Kanske inte.

Mörka tankar: en sådan kväll. Ni får stå ut...eller snabbt klicka vidare. So be it.