Man önskar man kan ta deras strider. Man önskar man kan slå tillbaka för dem. Man önskar att man fixa det åt dem. Det skär i en och det gör så förbenat o n t !!
För man kan inte ta deras strider. Man kan inte slå tillbaka för dem. Man kan inte fixa det åt dem. Och det gör så ont...
För hur hjälper man någon att få kompisar? Hur hjälper man någon att inte se sig själv som något dåligt? Som att allt är "hans fel". När han tolkar allt som att det är hans fel. Du klurar och vänder och vrider på det för att försöka hjälpa. Och det ändå blir fel!
Ja, jag önskar att jag kunde vara där en dag, som en fluga på väggen, och se och försöka förstå. Och ja, jag önskar att jag kunde ta striderna, tårarna och smärtan åt honom. Men det går inte...
Och vilket mamma-hjärta skär det inte i när sonen gråter sig till sömns? När kinderna är våta långt efter han somnat?
Vad tusan kan man göra?! Jag står inte ut!
(Och nä, de retar honom inte (enligt honom- men hur vet man?), men ingen hör av sig, ingen vill "leka". När han frågade, han har slutat nu..., så får han ett "kanske" tillbaka... )
Kram.
Värsta känslan för ett mammahjärta. Har inga goda råd att ge, men vet hur ont det gör. Och vilka spår det sätter i deras självbild. Mycket positiv förstärkning är väl det man kan göra och försiktigt försöka se om det finns något sätt att underlätta för dem i kontakterna. Men inte är det lätt!
SvaraRaderaKram
Åhhhhh - nej - nu græder jeg også... jeg forstår dig. Jeg tror enhver mor forstår dig. Der er intet der smerter mere end når ens barn er ked af det. Og - åh - så hårde børn er mod hinanden!
SvaraRaderaHvor gammel er din søn? Hvilke interesser har han? Måske kan du hjælpe ham til at møde andre gennem noget han er god til?
Stort kram herfra
Annette
Usch och fy! Förstår precis hur du känner det! Har en dotter som alltid har varit egen och gått sina egna vägar. Men hon har alltid varit sig själv och i slutändan brukar det löna sig. Och man kan ta deras strider ibland faktist! Eller rättare sagt hjälpa dom att strida. För fyfan vad ungar kan vara jävliga mot varandra. Den största gåvan man kan ge sina ungar är en bra självkänsla.....Kram
SvaraRaderaFy så fruktansvärt. Mår fysiskt illa när jag läser. Det är så hemskt att man inte kan skydda barnen mot allt jobbigt i livet.
SvaraRaderaKan man prata med skola/grannar/vänner med barn och ordna lite lekträffar? Eller gå med i någon klubb/förening? Kanske där det finns barn i lite olika åldrar blandat med vuxna? Då brukar dom vanliga sociala rollerna blandas upp lite lättare. Typ scouter, fågelskådning, schack, segling, målning el dyl?
Stor kram
Hoppas det ordnar sig för din son.....att inte få vara med är inte roligt....har ju tre barn som alla upplevt motgångar på ett eller annat sätt...
SvaraRaderaKram Titti