Läste precis fina Lindas inlägg och det var lite lustigt. (Inte som ni tror nu). Lustigt för jag satt igår och tänkte liknande tankar. Hur jag bara ser hur tjock jag är t.ex. Ja, för det är nog dags att se det så. Jag är inte smal. Jag ser bara magen och armar och dubbelhaka och avskyr mig själv för det. Skyr kameror som pesten, för jag hajar alltid till och tänker- är det där jag?!
Vill så gärna ta tag i det. Har ju försökt att sockerdetoxa mig, gick jättebra tills påsken kom så nu måste jag börja om från början.... Har efter barnen gått ned 10kg varje gång, med träning, träning och rätt kost. Men nuvarande problem bygger på att jag
- gillar sötsaker alldeles för mycket.
- alltid har för mycket att göra och inte hinner träna (vet att alla säger att det bara är en ursäkt- att det bara är att börja....så lätt att säga!)
- tycker att jag är så sjukt otränad att jag inte vågar träna....skäms för mig själv helt enkelt. (Moment 22 här liksom! Ser ni någon med rånarluva och kepa som flåsar fram i mörkret en sen kväll så är det nog jag...)
- konstant är trött! Hela tiden- vet att det beror på stress och att jag de senaste åren balanserat på gränsen för utmattning...men kan inte göra något åt det! Det bara snurrar på...
När jag var yngre (läs upp till 9:an) så var jag oerhört blyg. I gymnasiet fick jag kraft någonstans ifrån till att börja tycka, tala och synas. De som känner mig nu kan inte alls förstå att jag varit blyg utan ser mig som oerhört verbal och framåt. En Go-get:er helt enkelt. Och visst är jag så också. En som jobbar som en tok. Som är allt eller inget liksom.
Men därinne bor faktiskt den blyga och osäkra jag kvar. Som inte tror att hon är något. (Jante....) Som inte tror att hon kan minst lika bra som andra eller bättre. Men hon den osäkra syns sällan. Fast hon finns och viskar dumheter i mitt öra...
Just nu är det många mörka tankar här. Årstiden kanske? Men en sak snurrar i huvudet och det är att jag själv just nu avskyr den hydda jag går runt med. Det irriterar mig att jag inte kommer igång. Något spärrar och jag måste ta reda på vad!
Förlåt alla ni därute för detta mörka inlägg men det behövde komma ut.
Stor kram till er alla!
Oj, det här hade jag kunnat skriva! Känner igen mig i allt du skriver här ovan, inte för att det hjälper dig eller är någon tröst. Men, wow det var precis som om du tagit orden ur munnen på mig. Jag skyr också kameror, ser inte alls ut som jag vill göra i kroppen min, pratar inte om en 20-årings kropp, det är liksom inte relevant efter tre barn och närmar mig version 4.0. Jag har också ett ofantligt sötsug men det har blivit lite bättre sen jag började äta lchf för en månad sen. Mår mycket bättre överlag. Har inte gått ner så mycket men är nog en av dem som behöver en lång omställningsperiod. Jag åt godis/choklad/kakor eller dyl nästan varje dag förut så inte konstigt om kroppen tycker jag är helgalen nu ;) Hoppas du kan hitta en väg till att må bra, både på insidan och utsidan. Kram Madde
SvaraRaderaGräsligt att säga kanske: men skönt att man inte är ensam!
SvaraRaderaJag har ju också kropp efter tre barn och inte suktar jag att se ut som 20...precis som du säger så är det inte relevant utan det är det här med att trivas med sin kropp och vem man är.
Åt Lhcf efter alla mina tre barns födslar och mådde jättebra-men när jag började jobba igen så gick det inte att hålla kvar vid det och jag är nu fast i sötsaksträsket... Vi har ju pedagogisk lunch och jag kan inte välja vad jag ska äta. Min lunchrast är max 30 minuter.
Tror någonstans att jag inte får kraften pga att jag är så trött. Intiativkraften och styrkan liksom bara rinner av mig när jag kommer hem. Som att jag inte orkar mer. Och det är väl där som jag måste börja. Hitta ett sätt att orka hela dagarna inte bara jobbtimmarna!
Kram och tack för svar!
Jag tror att vi är många som känner igen oss i det här. Och det är ju starkt att bara våga erkänna det öppet....Stor kram!
SvaraRadera