När tålamodet tryter och lejoninnan kliver fram. När verkligheten inte är rolig. När tårarna rinner.

För jag är arg, förbannad, besviken, sur, förtvivlad, misstänksam....
En av mina söner har det lite jobbigt i skolan. Vi har t.o.m. gjort en utredning men den gav inte tydliga "resultat". Klassen han går i är speciell, tuff och jobbig. Lärarna har det tufft.

Jag vet att min son kan göra massa dumt. Att han har humör och kan lätt retas upp av de andra. Och att han därmed lätt får skulden för allt. Att han heller inte alltid berättar allt, så att man har lite svårt att tro helt och fullt på det han berättar.

Men det är faaan inte okej att han blir så ledsen på saker som händer att han går och låser in sig på toaletten och gråter. 

Att han känner sig mobbad.

Att han tillsist blir irriterad och själv gör fel.

Att han blir retad.
 
Att en "kompis" går fram och ger honom en örfil! Oprovocerat.

Det är FAN inte okej!  

Det jag mest är orolig för är att jag ska verka  för arg- för inte hjälper det när jag pratar med hans lärare. Jag säger inte att det är lärarnas fel. Men om min son ofta är ledsen och gråter i skolan -borde de då ändå inte börja undra? Allt kan ju inte bara vara hans eget fel?

Det jag vill kräva är att de kopplar in rätt folk. Att det händer något NU. Och jag vill inte höra att "han har ju gjort det här och det här". Ja, men hör av dig till oss då. Men vad han än gör så är det inte okej att han känner sig retad och gråter flera gånger i veckan, att han gråter på kvällarna och att han gömmer sig på toaletten för att gråta där! Och att andra ger honom örfilar!

Förlåt mina fula ord. Men jag blir så arg och ledsen. Behövde få ur mig det här. Tänk er hur jobbigt det är att varje morgon ändå skicka sin son till skolan. Hur han måste ha det där. Hur han inte vill visa och försöker bara vara som vanligt. Hur han säkert leker och har roligt med några. Men att några andra förstör.

Men nu vet ni vad jag ska göra imorgon, ett mindre roligt samtal med vuxna på skolan.
Kram.