Efter avslutningen. Och se filmen!

Så. Var tre år över. Tre år med slit ,mera slit och kämpande. Glädje, bus, galenskap, lärorikt och totalt utmattande! Min kropp värker bokstavligen.

Samtidigt som det är oerhört skönt att lämna över klassen till nästa lärare, så ja, visst kommer jag att sakna dem! Jag kommer att sakna personligheterna men inte konflikterna dem emellan.

Jag kommer inte sakna frustrerade föräldrar som inte får ihop barnens uppfostran och då i princip kräver att skolan skulle gjort mer...trots att x ifråga inte har några som helst inlärningsproblem eller problem att nå målen....

Jag kommer att sakna kramarna och  deras humor. Jag kommer att sakna berättelserna och händelserna i deras liv. Och att få höra från den förälder som är så knepig att ha att göra med, att x hemma berättat att "jo fröken bryr sig verkligen om mig, jag märker det, jag känner att hon vill att jag ska lyckas och tror på mig" DET betyder otroligt mycket. Att föräldrar gråter i klassrummet i avslutningen. Det lilla kortet med texten att de är glada för att jag har haft det enorma engagemanget och tålamodet och aldrig gett upp. De ibland vingliga bokstäverna där jag är "världens bästa lärare".
Jag kommer att sakna att se deras glädje när de lyckas. Deras glädjetjut när de klarat något och förstår att det är viktigt!

Men.

Det är dags att nästa tar vid. Och jag börjar ju om med nästa kull. Nästa grupp som ska känna att de är viktigast. Att de måste jobba för att nå sina mål men att det kommer att nå dem tillsammans med mig. Att jag finns där och tror på dem och hjälper dem!

Jag tror på mitt jobb. Jag vet att jag är viktig. Jag önskar bara att det inte var så slitigt.